UFC jobbade länge för att vara det enda alternativet för den absoluta eliten i sporten. De avvecklade både WEC och Strikeforce och valde att ta russinen ur kakan. Ungefär samma sak blev det för japanska PRIDE FC och andra mindre organisationer när UFC köpte deras tillgångar och rättigheter när de var på upphällningen och fick med sig både gamla matcher till Fight Pass samt fighters som var villiga och välkomna att ta klivet till den amerikanska organisationen. UFC lyckades samla eliten med några få undantag. Vi fans skulle få alla toppmatcher och slippa spekulera kring vem som var bäst. Det var väldigt välkommet.

UFC var så pass dominanta att amerikanska myndigheter vid två tillfällen valde att utreda företaget om de ägnade sig åt ”bedrägliga handlingar eller metoder”, det vill säga om de hade skaffat sig ett otillåtet monopol. Båda utredningarna lades visserligen ner utan åtgärder, men att Federal Trade Commission ägnade frågan tid talar ändå sitt tydliga språk.

Sedan UFC köptes upp av WME-IMG under förra året är det flera saker som i tysthet har förändrats. Många har tolkat dessa förändringar med perspektivet att de nya ägarna måste börja betala tillbaka på sina lån som tecknades för att genomföra köpet på 4 miljarder dollar. För själva har ägarna inte talat med medierna om detta eller annat vilket lämnar utrymme för spekulationer.

För någon dag sedan plingade det till i min telefon och jag hade fått meddelande från en av Sveriges mest MMA-kunniga personer (som får förbli anonym). ”UFC släpper Cirkunov, Krylov och Bader. Va fan händer?”. En klockren och befogad fråga. För att förstå frågans innebörd behöver man veta att UFC under en längre tid haft svårt att hitta eller odla fram egna stjärnor i den lätta tungvikten medan den nuvarande eliten blivit äldre och allt mer sliten. Annan viktig bakgrundsinformation är att Nikita Krylov (21-5) hade fem raka segrar innan han fastnade i en strypning i sin senaste match, att Misha Cirkunov (13-2) är obesegrad i UFC efter fyra framträdanden och att Ryan Bader (22-5) efter lång, trogen och framgångsrik tjänst är rankad bland topp fem i världen. UFC har med andra ord på kort tid släppt tre högt rankade fighters som behövs för att kunna säga att det är de bästa som tävlar i UFC.

Att UFC släpper högt rankade fighters är i sig inget nytt. Tittar man tillbaka kan man hitta Yushin Okami och Jon Fitch som båda passar den profilen. Skillnaden mellan dem och de mer nytida släppen är att Okami och Fitch testades mot den absoluta eliten och inte riktigt lyckades. De lyckades heller inte att vinna över skaror av fans på sin sida trots att de tävlat mot de bästa. Det som också gick emot dem var förmodligen att brottning var deras starka och inte publikfriande bas. Brottning säkrar segrar, men sällan stora skaror fans.

Om dessa släpp är en signal på hur UFC kommer att bedriva sin verksamhet framöver kan vi få se olika organisationer som delat upp eliten bland sig. Att vi återvänder till tiden då eliten var uppdelad emellan UFC och PRIDE, men där eventuellt Bellator kommer att fylla japanernas plats. Världseliten kommer inte längre vara i samma organisation.

De populära och framgångsrika blir kvar i UFC. Exempelvis Conor McGregor kommer aldrig släppas av den amerikanska giganten. Men de lovande med potential att bli populära kommer i flera fall att inte bli kvar då de kommer att kräva mer än vad UFC kommer vilja ge dem. Då landar de i andra organisationer. De populära med en nedåtgående trend men som fortsatt vill ha bra betalt hamnar i Bellator.

Mycket tyder på en splittrad tillvaro för sportens elit. Hoppas inte det blir så. För det var inte bättre förr.

About The Author

Chefredaktör på Burspråk.se.

Leave a Reply

Your email address will not be published.