Precis som alla andra kvällar hoppar jag av Triangeln station i Malmö efter en kväll på Rumble Sports. Under den korta cykelturen brukar jag tänka på hur min dag har varit, för och nackdelar och såklart hur det gick på kvällens pass.

Just under denna tur hem tänkte jag på en tjej jag lärde känna när jag skulle gå match på Superior Challenge hemma i Helsingborg. Hon fanns på plats och var en del av Superior crewet, fixade och donade. Man hittade henne hålla koll på var det mesta skulle hålla hus, bakom kulisserna och jag bytte några ord med henne innan och efter min match.

Kort därefter blev jag vän med henne på FB och följer henne flitigt på instagram. Detta är en tjej som är väldigt intresserad av träning, mest inriktad på olika kampsporter som thai och MMA. Hon har en färgstark personlighet som lyser igeom hennes bilder om det nu är på träning, mat eller när hon visar sin kärlek för sin familj eller sin tro. Oavsett vad hon la upp, gjorde det att jag ville veta mer. Hon heter Sara och fastän hon kanske inte vet om det än, så inspirerar hon mig.

969798_10201155284739959_1929635328_n– Som liten var jag alltid sportintresserad, men oftast i smyg. När jag såg de stora stjärnorna föreställde mig hur jag en dag också skulle hålla på med någonting, men visste inte vad. En blyg tjej som mig vågade sällan fråga och be någon om råd. Strax efter att ha fyllt 15 så började jag träna på Friskis- det enda gymmet med låg åldersgräns. Jag tränade såklart på våningen där uppe, där ”tjejerna” höll hus och inte bland de starka killarna. När det gått något år, började jag styrketräna på riktigt tack vare en klasskompis. Bygga muskler liksom. Maskulint, tyckte vissa. Men för en gångs skull struntade jag faktiskt i andras ord och körde på mitt eget.

– Det hölls boxpass två dagar i veckan på gymmet där jag tränade. Jag sneglade alltid när jag såg dem träna, och övade lite hemma. När motivationen var nere och jag helt enkelt inte orkade lyfta tungt så tog jag steget in i salen. Sal 1. Salen som ändrade mycket i mitt liv. Kort efter det började jag thaiboxas. Mest på skoj. ”Självförsvar” sa jag till mamma när hon frågade vad det var. Men tränaren satte sina spår. Rodde, som han heter.

– Jag fortsatte thaiboxas – nu på allvar. På Lejonkulan. Boxning, thaiboxning, kombinerat med gym. Det var det bästa med livet. Prioriterade träningen över 2:a året på gymnasiet alla dagar i veckan. Särskilt om man gick natur som mig. Jag kom hem sent. Väldigt sent. Ofta med blåmärken på låren, av alla lowkicks. Svullnader på skenbenen, av alla midkicks. Mamma blev vansinnig. Varje dag. Och undrade vad jag höll på med. ”Du har ihjäl dig själv, Sara” ”Detta vill jag göra i framtiden, mamma” – svarade jag. Alltid.

– Jag tog studenten & kort därefter fick jag reda på överrörlighet i axeln. Ingen träning. Bara rehab. I november skulle det hållas en gala i Scandinavium. Superior Challenge hette den. Och jag kunde få jobba. Inte hade jag någon aning om vad det var, trots att det var deras nionde.. Jag fick iallafall chansen att arbeta med världens bästa team – och fick kontakt med en del mmaproffs & MMA överhuvudtaget. Minns att jag blev så ledsen att de alla bodde i Stockholm. De blev min superiorfamilj (kärlek).

– Jag började träna lite smått och fastnade även för den sporten. Det kändes jobbigt att inte kunna göra saker och ting helhjärtat. Särskilt det man älskade.

– Jag hade en diskussion med pappa där han tyckte att det var konstigt att jag sparrades med killar. ”De är ju så mkt starkare” tyckte han. ”Pappa det handlar inte om muskler här, man måste ha rätt teknik- kom så ska jag visa dig” Dagen efter råkade jag göra en take-down på honom som ledde till att han föll med full fart till golvet. Därefter insåg han att- Sara är faktiskt bra.

– Nu är jag en oblyg tjej på 19 vintrar. Jag lyfter tyngre vikter än många killar, och om 3 år så är jag en utbildad MMA-tränare. Jag har fortfarande en dröm. Drömmen att bli komplett och faktiskt FÅ börja tävla- med slöja. När den dagen kommer. Då är jag redo.

Så varför vill jag uppmärksamma Sara? Jag vill veta hennes stora VARFÖR. Det intresserar mig att veta vad som får en person och börja träna. Får många är det helt absurt varför man vill gå och slåss varje dag efter skolan eller jobbet precis som det vore normalt? Vi alla gör saker och ting för olika anledningar, ibland för vi vill eller för vi känner att vi måste.

Jag ställde några frågor till Sara.

Hur känner familjen nu med att du tränar och vill börja tävla i framtiden?

1922410_10202706630042622_1739703806_n– Min familj står bakom mig för mina beslut och visar sitt stöd inom träningen.  

Du kommer antagligen bli den första tjejen i sveriges historia som tävlar i slöja , som jag tycker är sjukt inspirerande för det kan döda många idiotiska fördommar. Hur känner du för det? Är det ens något du tänker på?

– Frågan är någonting jag tänker på varje dag. Hela tiden. Jag hade mer än någonting annat i världen velat vara den personen som ändrar i regelboken. Jag är säker på att jag inte är den enda kampsportaren i slöja, men kom igen- det går inte in i min hjärna hur denna frågan inte har tagits upp på högre nivåer. Det som räknas i buren är inte din klädsel, däremot din kunskap och fighterhjärta.

Vad kan du säga om olika folks fördommar om MMA som inte håller på med det själv? Kommer MMA någonsin bli så accepterat som alla andra sporter och inte ses som misshandel?

 – Trots att jag tränar MMA så är jag ju än så länge thaiboxare och det inom det området jag erhåller mest kunskap. MMA växer enormt och intresset för sporten växer. Det kommer nog inte bli helt accepterat av människor- så är det med allting. Personligen tycker jag inte att man ska ha olika fördomar om sporten, utan att ha testat på själv. Det man bör inse är att alla sporter-på professionell nivå leder till ökad skaderisk. MMA är en mix av kampsporter. Det gäller att hela tiden tänka ett steg före och med enkelhet kunna ta fighten från stående till mark- vilket också är en anledning till varför jag tycker att poliser bör tränas mer inom MMA. Om detta börjar ske i fortsättningen , kommer människor kanske att se mer positivt på sporten och på så sätt blir det mer accepterat.

Vad är ditt stora VARFÖR?

– Oj det var svårt. Jag tränar egentligen inte för en speciell anledning så. Nu har jag tränat på gym i 4 år och kampsport ca 2år med skadeavbrott- så att jag tränar sker mer per automatik, en rutin i mitt liv liksom. Jag älskar träningen, det är min stora passion och en stor del av min vardag. Att sätta mål, testa sina gränser, bygga muskler eller få en stund att koppla bort och tänka på annat är en helt unik känsla.

Detta var ett litet inblick i Saras Abouzeedans liv, hennes syn. Hon insprirerar mig för att hon gör precis vad hon vill och hon är en stolt människa.

Vad är din historia? Vad är ditt stora VARFÖR?

About The Author

Professionell MMA-fighter.

4 Responses

  1. Joakim Engberg

    Inspirerande och bra skrivet! Jag har senaste åren fått en helt annan respekt för alla kampsports tjejer i Sverige, ni brinner ofta så mycket starkare än killarna.

    Svara
    • Pannie

      Hej Jocke! Tack så mycket! Ja jag håller med sen kan man fundera varför det är så, att tjejerna verkar brinna för det mer än killarna. Kanske för att det fortfarande är lite tabu eller nytt?

      Svara

Leave a Reply

Your email address will not be published.