Jag minns allt för väl att mina separerade föräldrar var oense gällande det mesta när det kom till min bror och mig. Men en av de få saker de hade gemensamt var att vi skulle vara gentlemän. Mamma var alltid mån om att vi som vuxna inte skulle ligga någon kvinna till last och därför fick jag tidigt lära mig sköta ett hushåll. För pappa var det viktigt att man skulle behandla människor omkring sig med respekt men även att öppna dörrar för kvinnor och allt det där. Idag slog det mig att båda mina föräldrar har anledning att vara besvikna.

Idag på självaste Alla hjärtans dag anordnade Söders Fight Gym en boxningsgala för amatörer. Mitt intresse för arrangemanget väcktes då Adam Westlund skulle gå match. Westlund är en lokal amatörfighter som jag haft ögonen på under en period och förhoppningen är att han ska göra sin professionella MMA-debut någon gång detta år. Så jag tog mig föga förvånande till andra sidan av Gävle för att titta på kampsport.

För den obildade kan många kampsporter verka näst intill likadana. Men varje gång jag tittat på boxning blir det allt tydligare att jag inte till fullo förstår denna sport. Jag blir även allt mer övertygad om att gentlemannasporten boxning inte är för mig.

Det är klart att jag hänger med när den lovande lokala förmågan Anton Hellström sänker sin motståndare och domaren kort därefter går in och bryter. Jag förstår väl att Westlund blir tillsagd när han slänger motståndaren till mattan, om han slår med insidan av handsken eller när han håller huvudet för lågt. Men när Westlund för andra gången i rad inför en hemmapublik blir besegrad via domslut, efter en i mina subjektiva MMA-dränkta ögon jämn match som lika bra skulle kunna gå hans väg, är det allt för uppenbart att jag egentligen inte förstår. När den fighter som är mindre aggressiv och som dessutom fick andningsutrymme när domaren räknade till åtta vinner blir jag fundersam. Detta handlar inte om att Ahmed Rossi från Narva BK inte gjorde en riktigt bra insats, jag tar inget ifrån honom. Det här handlar om mitt perspektiv.

När jag var på väg ut ur lokalen ser jag Westlund gå i cirklar i foajén till lokalen. Nära och kära ger uppmuntrande ord, men han är uppenbart allt för besviken för att ta till sig det som sägs. Även jag gick fram och gratulerade honom för en stabil insats och fick till svar att han inte längre ville gå boxningsmatcher. Han var märkbart frustrerad över bedömningen av hans prestation. Jag konstaterade att boxning är en gentlemannasport och att han inte är någon gentleman. Han sken upp för en stund.

MMA är inte någon sport för gentlemän. Man ska alltid försvara sig då motståndaren har klartecken att söka segern tills annat anges. Man sparkar på den som ligger. Stryps ibland till medvetslöshet och drar i lemmar för allt man är värd. Det tilltalar mig verkligen. Förlåt mamma och pappa. Jag är ingen gentleman.

Foto: Patrick Jenkinson för Burspråk

About The Author

Chefredaktör på Burspråk.se.

Leave a Reply

Your email address will not be published.