I vintras letade jag mig ner till Rosengårds sporthall för att kika på SM i submission wrestling. Stället kryllade av profiler från Sveriges grappling- och MMA-scen; Sophia Nordenö, Emil Hartsner, Lisa Pihl och Martin Svensson. Alla var där. Så även Niklas Bäckström. Som vanligt när det gäller den mannen så hade ryktet föregått honom och det snackades om att han året innan kammat hem guldet efter avslut i samtliga matcher och även fick med sig utmärkelserna ”Bästa manlige grappler” och ”Snabbaste submission” efter en utdragning på åtta sekunder. Jag var minst sagt taggad på att se honom i hetluften.

Första matchen gick som väntat och Niklas stod som segrare, efter vad minnet säger mig, en rear-naked choke. Mindre väntat var dock hur trött han såg ut efteråt. Inte långt senare skulle han upp på mattan igen, nu mot Omid Azad från Hilti BJJ. Omid var en lurig rackare som körde handklapp innan attack som avledande manöver varpå han hoppade in i butterfly-guard. Bäckström lät sig dock inte luras och spenderade i princip hela matchen på topp utan att någon av kombattanterna fick något direkt farligt uträttat. Under matchen lyckades de skrapa ihop varsin poäng, fråga mig inte hur, och Bäckström fick sig ett par varningar, något som jag ännu mindre kan redogöra för. Detta ledde till det, i mitt lekmanna-tycke, lite underliga beslutet som bröt Niklas vinstsvit i SW. Men det verkligt märkliga var det som hände strax efter domslutet deklarerats.

Björndräparen Bäckström föll ner på alla fyra och började hulka som en katt som hostade upp en hårboll. Röster började höjas från läktaren. Röster från människor som uppenbarligen aldrig drabbats av en plötslig kräkattack och därför inte hade varken förståelse eller empati för den prekära situation Niklas befann sig i.

Bort från mattan!, skrek någon. Gå till soptunnan!, fyllde andra i. Mirakulöst lyckades den slagne hjälten kravla sig bort till soptunnan och det var där något av det vackraste jag bevittnat under mina år som kampsports-konnässör skulle komma att utspela sig bara några meter från mitt blickfång. Bäckströms dåvarande ärkefiende Martin Svensson kom nedrusande från läktaren och gav honom vätska och en medkännande klapp på axeln. Jag tog ett mentalt foto av situationen och förbannade senare att jag inte tagit ett riktigt för lika snabbt som Svensson kommit till undsättning försvann han igen och kvar stod Bäckström, krökt av konvulsioner över soptunnan med en vattenflaska i handen. Så småningom rätade han på ryggen och försvann ner i källarkorridoren.

När jag en stund senare såg honom sitta ombytt på läktaren kunde jag inte motstå impulsen att prata med honom. Han har en väldigt inbjudande aura, som Filip och Fredrik säkerligen sagt om de hade träffat honom. Jag fick under vår trevliga pratstund reda på att han ”förmodligen” var magsjuk. Han hade spytt och suttit på dass om vartannat och fick under matcherna kämpa långt hårdare med att strypa sin egen ringmuskel än sina motståndare. Han hade alltså åkt från Stockholm och tänkt att han mådde lite småkasst men inte sämre än att han skulle kunna prestera på elitnivå i en av våra tuffaste sporter. Där och då trodde jag att det var omöjligt att känna mer respekt för en idrottsman. Det skulle snart visa sig att jag hade fel.

Senare samma kväll, när jag precis avslutat min tredje öl, kände jag den välbekanta kväljningen som började som en darrning nere i maggropen och snart krävde omedelbart utträde ur min mun. Jag rusade till toaletten och där blev jag sedan kvar resten av natten. Det var inte ölen, det var magsjuka. Och när jag satt där, utslagen och med tårarna rinnandes längs mina kinder, tänkte jag på mannen som i samma tillstånd ställt upp i SW-SM och respekten visste nu inga gränser. Mitt i all misär sprack jag upp i ett stolt litet leende; Niklas Bäckström gav mig kräksjukan.

Foto: Patrick Jenkinson.

About The Author

Amatör-fighter. Skribent. Pappa. Skriver om pappalivet på "Råd till mitt nyfödda barn".

Leave a Reply

Your email address will not be published.